Do the Dew

När jag var och handlade häromdagen på mitt Ica Esplanaden så fann jag till min stora glädje att de sålde Mountain Dew.


Det är ju långt ifrån överallt man hittar den dryck och den för mig alltid tillbaka till min tid i USA. Så det kommer nog att bli en hel del av denna dryck även här i Sverige nu.
I morgon är det fredag.VOHO!

Humor

Bioklubben hade möte för någon månad sen och vi såg då en trailer för den svenska filmen "Prinsessa".


Den handlar om en tjej som kommer från en småstad och drömmer om att bli skådespelerska. Hon blir en dag uppringd och ska få vara med i en tv-produktion. Hon är naturligtvis överlycklig. Enda problemet är att hon upptäcker att hon enda anledningen hon har blivit castad till den här produktionen är för att hon är fet och ful. Hon blir givetvis förkrossad. Jag har inte sett den men jag kan tänka mig att det kommer en hel del moralkakor fram och tillbaka resten av filmen. That's all fine and dandy.

MEN!

Hur roligt är det inte på en metanivå att bli castad för den här rollen i själva långfilmen? Jag menar, du måste ju faktiskt vara fet och ful för att få rollen som karaktären i filmen till att börja med. Hur bra känns det egentligen?Känner man sig smickrad?

"Kul att ni tyckte jag passade in för rollen" ?

Njaaa.....

Jag antar att hon tyckte det var värt det på grund av att filmen säkert har ett djupare budskap och människors lika värde och att utseende inte spelar roll osv...Jättefint.
Det enda jag kan tänka på är dock att hon blev castad för att hon var fet och ful.
Visst det sker nog hela tiden i branschen men ändå.

Uggs!?!

Blev så jävla förbannad när jag gick hem från jobbet förut idag. Ser en skitsnygg tjej gående med en jävla mupp som har Uggs på sig....WTF!?!?!Det kanske är någon Stockholmsgrej som jag har missat men det hoppas jag fan inte. Han kan ha varit en av de risigaste snubbarna med snyggaste tjej jag sett(på ett tag i alla fall).


Det såg verlkligen ut som att han sett "I love you man" och bara försökt anamma Sydney Fifes bohemstil i filmen. Men seriöst? Det är fult nog när tjejer har det men när förlorade killar förståndet och tyckte att det var en bra idé att sätta på sig? Och ännu värre, funkar det?

Ouch

Jag har så fruktansvärt ont i kroppen. Jag låg orörlig i sängen fram till 14 idag. Uh...Känner mig 147 år gammal.

Sprang ju som sagt den där förbannade Bellmanstafetten igår. Jag har ju som sagt inte tränat någonting och jag laddade med att dricka bärs både torsdag och fredagen innan. Bra där.

Fast man blir sjukt tävlingsinriktad när man ska springa. Så jag sprang. Vid 3 km svor jag att jag aldrig mer skulle springa i hela mitt liv och jag kunde inte förstå hur jag kunde ha gjort det här regelbundet. Vid 4 km fick jag nytt adrenalin av folkmassans hejande och sprang på. Vid växling 5 km var jag dock bra sliten.

Fast det gick faktiskt över förväntan och jag klockade in på 23.40. Vilket jag måste säga att jag är väldigt nöjd över.

Detta firades givetvis med fotboll och utgång till Kåkjäveln och Spy Bar. Det var en riktigt trevlig kväll och dansskorna var definitivt på. Däremot så var DJ:en på spyan under all kritik. Inte nog med att det verkade som att det bara fanns en spellista eftersom den gick på repeat tyckte han/hon att det var jävligt ballt med konstpauser för publiken att "sjunga" med i. Grejen bara att konstpauserna blev oerhört långa och enbart pinsamma. Om det nu inte var kortslutning i anläggningen eller nåt annat. Skulle haft lite DJ Sparrow istället.

Ska nog ta min sargade kropp till sängen tidigt ikväll.

Paper planes

Får mig alltid på jävligt bra humör. Och det behövs just nu.

Av nån outgrundlig anledning så ska vi på jobbet springa Bellmanstafetten på lördag. Jag har ju inte direkt legat i hårdträning. Jag vill ju helst av allt ligga bakis på lördagmorgonen, inte springa 5 kilometer med jobbet.

Det värsta är ju att jag har varit, inte för att skryta, ganska duktig på just detta. När jag bodde i USA fick jag till och med springa Varsity i Simi Valley Cross Country lag. Det ni. Inge töligt.
Eller jo, jävligt töligt faktiskt. Springa 7 mil i veckan i 35 graders hetta med en jävla nazicoach är fan inte så jävla roligt.

Ungefär så här kunde det se ut.


Faktiskt sprang jag i just sådan outfit. Och ungefär lika hårda var vi som kidsen i videon. Nä inte lika hårda, 300 hade faktiskt inte kommit ut på flera år när jag tävlade.
Lite roligt är dock att både coach Evans och Caren Sperry från min tid är med i klippet en snabbis. Caren som för övrigt gick och fick full scholarship tack vare hennes löparskills. Hon var fan inte dålig. På en bra dag kunde jag nästan hålla samma tempo som henne.

Nej, det blir nog fan inga rekordtider på lördag inte.